Fredshistoria -Digitala utställningar

"Tiden förefaller som ett år här nere"

Merzig, 30/12 1934

Älskade vän!

Jag saknar så underrättelser från Dig. Om jag inte missminner mig lovade du skriva varannan dag. Men det har Du då inte gjort. Jag tror inte jag har fått mer än två brev från Dig och ett från Gittan. Stig har varit snäll och sänt mig två. Om du inte har mycket att skriva, så skriv ett kort brev. Det är hälsningen och vetskapen om att allt är bra, som ger mig lugn.

Det dröjer inte många dagar innan man skönjer en lätt nedslagenhet hos Ivar i breven hem till hustrun Gull (född Hasselrot) i Örebro. Det är långt hem till Sverige från staden Merzig i Saar, i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike. Ivar af Sillén är i sin roll som kompanichef i Saarbataljonen även ”second in command” för den 261 man starka svenska truppen som ska upprätthålla ordningen i Saarland och övervaka omröstningen där den 13 januari 1935. Saarområdet lydde under Nationernas Förbund (NF) sedan Versaillefreden 1919 och omröstningen skulle avgöra huruvida Saar skulle tillerkännas Tyskland eller Frankrike eller om status quo skulle bibehållas, d v s fortsätta styras av NF. Ovanan vid liknande utlandsuppdrag verkar ha påverkat både officerare och mannar, vilket ger upphov till mindre maktspel och irritation officerarna emellan. I ett brev daterat den 25/12 1934 beskriver han julaftonens avslutande drink i den improviserade mässen. 

Aftonen avslutade vi med en stilla whisky under rätt så tryckt stämning. Chefen är ingen glädjespridare, tyst och allvarlig. Intendenten Callmer är en bredspårig herre, som jag redan varit tvungen att sätta på sin plats. Den karln roar mig mycket litet. Han förstår inte sin plats och sin ställning. Detta oss emellan, ty det är inte bra om det sägs att vi inte dra jämnt här nere.

Ett par dagar senare skriver han följande:

Jag längtar mycket efter underrättelser från Dig. Saknade sådana mycket igår. Undrar så, hur ni mår. Det vilar en tung stämning inom staben.

Innan gruppen har satt sig ger Ivars brev intryck av att han och kollegorna är försiktiga med att blotta svagheter som kan påverka gruppdynamiken. Osäkerheten inom gruppen av officerare lägger sig dock efter några veckor och de verkar finna sina roller. Ivars hemlängtan är dock stark genom hela missionstiden, men att diskutera detta med sina officerskollegor är inte aktuellt.

11/1 Besynnerligt att inte ha en aning om hur länge man skall behöva stanna här. En allmän hemlängtan tror jag mig kunna spåra. Min är nog starkast ändå. Men man får lov att vara med om en hel del, som inte roar så mycket.

Avsaknaden av möjligheten att kunna ventilera sina känslor speglar sig i Ivars brev som ofta handlar om svårigheter att hantera tristess, att komma överens med kollegor, den influensa som grasserar inom truppen och därtill det bedrövliga vädret där solen visat sig endast tre gånger under den första månaden. Breven hemifrån är ett av få glädjeämnen.

3/1 Kosta på mig ofta några rader. Det är den enda stunden på dagen då jag känner glädje så är det när jag läser dina brev.

7/1 Vi ha idag haft snöblandat regn, som sätter sig lite var stans på kroppen. En förkylningsepidemi, influensa, har gått igenom oss allihopa nästan.

24/1 Vädret är så påfrestande här nere. Denna ständiga dimma och fuktighet pressar oerhört på kropp och själ.[...] Av allt att döma åker italienarna först. De ha särskilt svårt att fördraga klimatet. Flera dödsfall inom den truppen, 3 st.

Efter att folkomröstningen är genomförd infinner sig en lättnad bland officerarna. Omdömet om svenskarnas insats är gott och eftersom de oroligheter som befarades inträffa efter omröstningen uteblev, så kan man fokusera mer på att knyta kontakter med andra nationers befäl och underhålla manskapet. Ivar arrangerar fotbollsmatcher mot lokala lag och andra kompanichefer låter sina mannar roa sig i staden Saarbrücken. Den relativt språkbegåvade Ivar får axla ett stort ansvar gällande representationen och kommunikationen mellan den svenska och de andra utländska trupperna som utgörs av brittiska, italienska och holländska trupper. Den 2 februari ordnar den svenska kontingenten en välgörenhetsafton med drygt 200 gäster, både från de andra trupperna samt lokala Saarpolitiker mm.

1 februari. Skall strax taga mig för att svänga ihop ett anförande på tyska för morgondagens välgörenhetstillställning. Den roar mig inte som du kan förstå. Nordenswan håller sig alltid undan, då det gäller att framträda. Jag har ännu inte hört honom säga 5 ord tyska. Han är mycket originell. Han hör inte till dem som har mindervärdighetskomplex. Du kan förstå att man är ganska trött på dem allihopa.

Under festen får Ivar ett telegram om att hans hustrus mormor gått bort. Han svarar henne nästa dag där han beklagar det som hänt och beskriver vad mormodern betytt för honom. Hans svårighet att trösta genom brev är uppenbar och han skriver att han ännu inte vet något om när bataljonen får återvända hem. Det enda han känner till är de rykten som cirkulerar. Den 7/2 kommer dock beskedet.

7 februari. Nu börjar vi skönja tidpunkten för avresan. Från Saarregeringen och engelska högkvarteret har meddelande erhållits att vi från och med 18/2 få lämna Saar. Vår regering bör väl inte ha någon erinran att göra mot vår avfärd den 18 på morgonen. I svenska tidningar har man kunnat läsa, att vi skulle stanna här och var i Tyskland. Det är nog sant att inbjudan ingått och att starka krafter är i rörelse för ett uppehåll i Berlin, mottagning av Hitler mm. Det är dock osannolikt att regeringen tillåta oss komma i för mycket kontakt med nationalsocialismen. Det är sant(?) att propagandan i det avseendet stegrats. Särskilt på lördagsfesten märktes detta.[...]

Vi tro inte att det är sant att vi snart få resa. Tiden förefaller som ett år här nere.

Några dagar senare får de definitivt besked om att de ska resa hem den 18/2 och de beräknar ankomma Stockholm med nattåg den 20/2. Ivars längtan efter att få bära civila kläder är påtaglig och han ber sin hustru om att ta med en rejäl garderob.

11/2 ”Vill du beställa rum för min räkning för 7-8 kr med bad. Det behövs efter lång och smutsig resa. [...] Du kan ju förstå att det skulle glädja mig mycket om du kommer upp till Stockholm. [...] Nog skulle jag njuta av min päls men det blir för kvinnligt kanske. Om du tager pälsen är det bättre att taga den mörka ulstern."

Ivars sista brev är daterat den 16/2 1935. Vad som hände efter hemkomsten är därmed oklart, men lättnaden över att äntligen få lämna Saar går inte att ta miste på. Ivars tankar om vädret, sjukdomar, saknaden av brev och underrättelser från familjen, svårigheterna att hantera problem på hemmafronten, samt ovetskapen om när missionen ska avslutas är inte unika för honom. De återfinns t ex även hos deltagare i det som brukar kallas för världens första fredsbevarande insats, den i Schleswig-Holstein 1849-1850. Det kunde varit Ivars morfars far som skrev brev hem till sin mamma från gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland, denna kalla och fuktiga vinter som tärde hårt på de svensk-norska fredsbevarande trupperna. Huruvida Ivar af Silléns anfader deltog i insatsen i Schleswig-Holstein är okänt, men det gjorde löjtnant Otto Ringheim vid Norra Skånska infanteriregementet. Han förde en intensiv brevväxling med hustrun Margrethe, sin faster och sin mamma under hela missionstiden. Nedan finns ett av breven till hans mamma transkriberat. Det är daterat till den 16:e december 1849 och saknaden av familjen när julen står för dörren är stor. Likheterna med innehållet i Ivar af Silléns brev slående. Tre generationer och 85 år skiljer dem. Uppdraget och känslorna förenar dem.  

Apenrade den 16:e Dec: 1849

Min goda Mamma!

Då jag förmodar att dessa få rader anlända hem innan Julen, får jag önska min goda mamma trefnad och lycka inom den lilla husliga verld, der jag så gerna skulle vilja njuta af hemmets glädje och frid.

Jag är verkligen ledsen att wara så långt borta och icke på något sätt kunna öfverskicka de fina julklappar som jag annars nog haft iordning till alla der hemma. Härute hafva wi beslutit att wara tillsammans och anställa ett litet julklappslotteri, helt anspråkslöst, för att fördrifva den långa aftonen. Att julen här blir särdeles odräglig är så naturligt då vi i anseende till Tyskarnas ovilja, icke hafwa ett ända hus att umgås uti. Hos mitt werdfolk, som tillhöra de ifrigaste partiet har jag icke på länge warit, och går troligen icke dit in förrän på nyåret; emedan deras politiska prat är mig högst odrägligt.

Jag är orolig mången gång öfver Margreths helsa. Hon skref mig icke länge sedan att hon inte bevistat en bal i och för sin sjuklighet. Och när hon nämner derom vet jag nog det inte varit obetydligt? Emellertid ser det här ut som jag inte skulle få treffa min lilla älskade Margrethe förrän närmare wåren, och Generalen, som nyligen varit här gaf det tillkänna för Soldaterne, som gerna ville veta ner de fingo lof att wandra hem till sina fina gummor i Skåne.

Nu sägas det åter här att stilleståndet blir förlängt. I sådant fall kommer jag att åter gå till Lügum Kloster på en månad; och det blir en treflig marsch i de djupa [???]!

Mamma skall vara god och helsa de små gossarne att här äro en mängd rara leksaker för owanligt pris, synnerliga soldater af alla möjliga regementen i Europa, och jag har nog funderat på hur jag skulle få dem som julklapp hem, men det är omöjligt. Emellertid skall jag inte glömma att medhafva dem på wåren.

[…]

Den obehagliga väderleken, omvexlande med regn och köld, har förorsakat många sjukdomar bland Soldaterne. Jag har Gudi lof varit vid tämligen god helsa, synnerligast sedan jag började nyttja de sköna yllestrumporna som mamma skaffade mig vid afresan, ty de linnestrumpor jag medhade blefwo för tunna. Förmodligen äro alla slägtingarne hos mamma någon dag i helgen; var då så innerligt god och ge lilla Fredriks syster inneliggande julklapp. Till den lille rare sångaren kan jag inte hitta på något som kan sändas i bref.

Carl och Ferdinand hinner jag nu inte skrifwa till. Jag vet inte om Ferdinand är hemma. När min goda mamma skrifwer dem till så glöm inte en helsning från mig!

Nu är det så länge sedan jag hade underrättelser från Margrete. Gud gifve Eder alla helsa och lefnad och en glädjefull jul.

                                                          Önskar en lydig

                                                          Son Otto

P.S. Till alla slägtingarne, många innerliga helsningar från D.S.