Lübecks ängel

”Över mitt huvud vajade i vinden, som kom från havet, ett fritt lands fria blågula flagga.” 

I den svenska journalfilmen ”Vittnesbördet” från maj 1945 flimrar ansikten förbi. Trötta, medtagna och utmärglade före detta koncentrationslägerfångar anländer till Malmö efter att ha räddadts av Vita bussarna. Malmö beskrivs som hoppets hamn. Men i vimlet är det en person som skiljer ut sig, en kvinna med Röda kors-armbindel som omfamnas av vad som ser ut att vara hennes familj. Det är svenskan, grevinnan Majlis von Eickstedt-Peterswaldt som omfamnas av sin syster, mor och far.

Maja Lisa Lüning som hon hette vid födseln 1919, dotter till Fritz Lüning ”Polis i Staden” hade strax innan kriget givit sig av till Tyskland för att uppfylla sina drömmar om en internationell filmkarriär. På en galaafton träffar hon greve Vivigenz von Eickstedt-Peterswaldt, blir blixtförälskad och några månader senare gifter de sig med varandra. Filmkarriären läggs på hyllan och istället får hon axla ansvaret för familjegodset Hohenholz. Hon får dessutom göra det ensam efter att Vivigenz kallats in för tjänstgöring i tyska armén.

Ganska snart dras hon in i de antinazistiska kretsarna som förekom i den tyska överklassen. Passivt motstånd och hemliga politiska salongsdiskussioner vänds dock till aktion när en nära släkting grips av Gestapo.

Hon vaknar upp på ett hotellrum, badande i svett efter en natt fylld av mardrömmar. Hennes mans moster Dolly von Kurowsky som gripits av Gestapo och först placerats i koncentrationslägret Ravensbrück hade nu förflyttats till ett tukthus i Cottbus. Majlis plågade sig igenom natten på järnvägshotellet i Cottbus, cirka 15 mil sydöst om Berlin, efter en resa genom brinnande krig, bombanfall, explosioner, skrik och Gestapos ständiga övervakande. Under dagen skulle hon få möjlighet att träffa Dolly.

Sönderfallet Tyskland i den senare delen av andra världskriget är total och folk flyr från städernas återkommande bombanfall. När det svenska ålderdomshemmet i Berlin bombas sönder erbjuder Majlis von Eickstedt-Peterswaldt en fristad för de svenska åldringarna på godset Hohenholz. Under ständig maktkamp mot lokala företrädare för nazistpartiet, Gestapo och SS lyckas hon en tid hålla verksamheten igång. När de ryska allierade trupperna närmar sig från öster blir situationen så akut att godset måste överges. Snabbt tas Hohenholz över av SS som inrättar ett frontlasarett på godset.

De flesta av åldringarna skickas hem till Sverige och Majlis von Eickstedt-Peterswaldt börjar nu arbeta tillsammans med Svenska kyrkan och kyrkoherde Hellqvist i Lübeck för att förse främst svenska och övriga skandinaviska flyktingar med mat, husrum och utresevisum. Listor skickas fram och tillbaka till lokala polismyndigheter och ibland måste hon resa till Berlin för att få namn godkända. Hon beger sig ut på flera resor med tåg och bil genom ett Tyskland i fullständigt krigskaos, ibland med avbrott för att fly ner i något skyddsrum när bombningarna blir allt för intensiva. En resa går till Berlin för att träffa den svenska kyrkoherden Erik Perwe. En annan resa går tillbaka till godset Hohenholz med en av Vita bussarna och rödakorschafförerna Thoor och Larsson för att försöka få med sig den utrustning och den mat som fortfarande är i hennes ägo. Det är under den här resan som hon kommer i kontakt med de enorma flyktingströmmar som vid tiden rör sig västerut i Tyskland. Väl tillbaka i Lübeck inleder nu Majlis von Eickstedt-Peterswaldt en verksamhet som av tyska myndigheter närmast borde betraktas som bedrägeri. Hon börjar lägga till namn på ickeskandinaviska och judiska flyktingar på listorna och spelar ut olika myndighetsinstanser mot varandra.

Måndagen den 23:e april ger Folke Bernadotte ordern om att all verksamhet i Lübeck skall evakueras. Nu är hela Röda Kors-detachementet lokaliserat till Lübeck, med major Frykman och dr Hans Arnoldsson i ledningen och den 27 april erbjuds Majlis möjlighet att resa hem till Sverige. Planen är att hon skall följa med det svenska fartyget Lillie Matthiessen, som under hela Vita bussarna-operationen skött förnödenhets- och flyktingtransporter till och från Lübeck. En sista käpp i hjulet hindrar dock Ängeln i Lübeck, som hon nu fått som smeknamn, från att resa hem. Ett namn på en lista stämmer inte och hon måste lämna fartyget för att återigen besöka det lokala polispresidiet för att lösa sitationen. Fartyget Lillie Matthiessen lämnar Lübeck utan Majlis von Eickstedt-Peterswaldt och hon får istället lift med de sista bussarna som går via Flensburg mot Danmark. Det sista vi kan läsa i Majlis von Eickstedt-Peterswaldts memoarer ”Bro över mörka vatten” (1945) är när hon står på färjan från Köpenhamn till Malmö: ”Över mitt huvud vajade i vinden, som kom från havet, ett fritt lands fria blågula flagga”. Senare den dagen möts Majlis av sin familj i hoppets hamn i Malmö.