Fredshistoria -Digitala utställningar

"En soldat är hårdare"

"Den osannolike FN-soldaten i Katanga" är titeln på en bok publicerad av Erik Lindholm som är baserad på de anteckningar och dagböcker han skrev vid på tiden bataljon 12 i Kongo på 60-talet. Som boken lyder: ”Han var, enligt sig själv, den mest osannolike FN-soldaten på den svenska campen, en mager snaggad och känslig Umeågrabb med teaterdrömmar, som plötsligt befann sig i en spännande och alltmer skrämmande värld, där det gällde att platsa och överleva.”

Erik Lindholm åkte som 21-åring ner till Kongo för att tjänstgöra som telegrafist på bataljon 12. Året var 1961. Trots sin initiala tveksamhet blev han tillslut övertygad om att han måste åka. Erik var mycket teaterintresserad och medlem i ett Shakespearesällskap. En stor del av hans skildring berör svårigheterna att få ihop de två, i hans ögon, oförenliga identiteterna som å ena sidan FN-soldat, å andra sidan skådespelare.

Skildringen baseras huvudsakligen på hans anteckningsböcker från tiden och kretsar tematiskt kring ovan nämnda ambivalens, vilken tar sig olika uttryck. Han blev även vän med en lokalbo vid namn Théos, en konstnärligt intresserad 16-åring som senare hamnar utan sin familj i det flyktingläger som växer upp kring den svenska campen. Detta är en av orsakerna till den ångest Erik känner, dels för att han får en inblick i hur det är att bo i Katanga och Kongo, dels för att vissa av hans kamrater är väldigt kritiska till denna vänskap. Känslan han har i början av missionen är att han befinner sig på någon typ av semesterresa, de flesta som är i Kongo har svårt att känna allvaret, något som dock letar sig in i tillvaron utan pardon då Dag Hammarskjölds plan skjuts ner och förhandlingarna med Katangas ledare Tshombe går om intet.

Nedan följer ett antal citat i den ordning de kommer i Eriks skildring. Tanken är att dessa ska ge en bild av Eriks tankar från tiden, högt som lågt:

”Jag är FN-soldat i Kongo. Signalist i den svenska bataljonen i E/ville. Jag som avskydde lumpen, som såg den som tvång och förnedring, ett nödvändigt ont att ta sig igenom utan att helt förlora självkänslan. När den stora Kongo-febern satte in bland grabbarna, var jag den som avrådde, målade upp alla faror i Afrika, krig och sjukdomar, hettan, främlingskapet. Sen blev jag själv en av de få som sökte. Det var lördag, och alla hade fått gå på permis, utom jag, som slarvat med städning av skåpet. ’Kongo’ såg jag på pappret, och någonting exploderade i min hjärna. Äventyret! Den yttersta utmaningen. Chansen att se någonting som jag aldrig annars skulle få möjlighet till. ’Kongo’ stod det, och Afrika gav mig en frossa som fick min hand att darra, när jag fyllde i formuläret. Några veckor senare var jag antagen.”

”Kongo omkring mig. Nyheter på swahili, lingala och franska. Glad musik med African Jazz, Kale-Roger sjunger om ’Manuella’, och Nico beskriver en konferens med Tshombe och hans ministrar i ’Table Ronde’. Timmarna går, växeln är tyst, och hemlängtan griper tag i mig än en gång. Ljusa sommarnätter i Umeå. Sommarstugan, klipporna, havet. Shakespearesällskapet och alla vännerna, Kerstin och Siv, Walter, Maj-Lis, Barbro, Buntis, Margareta. Turnéer med Hamlet och Folkungasagan. Lekfullheten, kamratskapet, fantasien. Drömmarna om en framtid som skådespelare. ”

”Vår fritid i E/ville är promenader på stan med kamera eller turer med lastbil till swimming-poolen vid Lido, en restaurang. Någon gång får vi åka med jourdrivern till ett gruvhål, som fyllts med vatten och bildar en utmärkt badsjö, där vi kan sola och dyka och koppla av från tanken på hur bedrägligt lugnet i E/ville är. Ingen av oss har glömt de bilder av upploppet vid flygplatsen förra året, som visades innan vi skrev på kontrakt i Strängnäs, bilder av uppretad folkhop som skakade långa, blodiga knivar. Ingen har glömt att de måltavlor som vi tränat kulspruteskytte mot föreställt människor.”

”Madame Tshombe och en kvinnoklubb har årsfest . Vi har gått omkring bland salustånd och karuseller och blandat oss med katangeser, sett en uppvisninig av square dances, lyssnat på Manhattan Brothers från Rhodesia och slösat bort en hel del pengar på tävlingsspel och skjutning. Men framför allt har vi gått runt och spanat in Katangas svarta flickor och mulattskor för att kunna skryta sen på campen om en erövring, fast vi alla vet att E/villes flickor är näst intill oåtkomliga, utom på bordellerna, som visserligen är förbjudna för oss FN-svenskar men som ständigt drar och lockar.”

”Han är tillbaka. Sträcker fram en cigarett och tänder den. Tar en själv och röker som man gör när man just börjat.
-    Vad heter du, frågar jag.
-    Théos. Och ni?
-    Erik. Du kan säga du. Jag är inte van med ’Vous’.
-    Det är svårt för mig att säga du till vita. Jag har inga vita vänner, utom de som går i samma skola, men de pratar inte mycket   med mig.
-    Vilken skola?
-    L’Institute International, ett gymnasium i stan. Vi har både belgare och katangeser.
-    Vilka ämnen gillar du?
-    Alla. Fast jag tycker bäst om konst.
-    Och vad skall du bli?
-    Om det fanns en konstskola, skulle jag försöka bli konstnär. I koppar. Har ni sett… Har du sett teatern här i E/ville?
-    Ja.
-    Allt de gjort i koppar inuti. Det är sånt jag skulle vilja göra.
-    Och annars?
-    Jag får väl bli soldat. Som du.
Han har problem med cigaretten och skrattar, när han ser att jag märker det.
-     Jag är inte så van, säger han. Egentligen röker jag inte.
-    Inte jag heller. Nån gång bara.
Vi slänger cigaretterna på elden.
-    Det är inte bra att röka. Lungorna…
-    Jag vet.
Han ser lite forskande på mig.
-    Jag tycker att du är för ung för att vara soldat.
-    Tjugo, säger jag. Det räcker
-    Inte åldern. Ansiktet och sättet. En soldat är hårdare.
-    Som du?
Han skrattar igen.”

”Vi soldater har alltid ett samtalsämne som förenar oss, vår inställning till militärpolisen och befälen. Visserligen respekterar vi de högsta cheferna, framförallt överste Waern, major Lindwall och major Forslund, men vi hatar de furirer och sergeanter som till varje pris skall demonstrera att de kan ge order och bestämma över oss. Deras ton är samma som i lumpen, skarp och högljudd, deras maktutövande den sort som skapar trots i stället för lydnad. Alltså driver vi iväg mot de förbjudna gatorna, redan laddade med adrenalin av rädslan för att åka fast och ändå fast beslutna att trotsa överheten. Spänningen gör turen till ett äventyr.”

”Vi går en sväng tillbaka till mulattskan, när vi tror att kusten klarnat. Hon säger att hon inte mår så bra sedan en tid, tar min hand och håller mot sin hals och panna, visar utslag som hon fått i ansiktet. Vi säger snabbt adjö och liftar hem till campen, där vi skrubbar oss med tvål och vatten länge.
-    Nu har man väl fått syfilis, säger Bertil, som också skakat hand med Marguerite.
-    Säkert, säger Borgman, det smittar bara genom handslag.
Han försöker skämta bort vår rädsla med några råa vitsar men skärrar upp både sig själv och oss i stället. Vi tvättar oss en extra gång och lovar dyrt och heligt att aldrig mer ta i horor.”

”Överste Waern talar till stabskompaniet.
-    Jag vill påminna er om att detta inte är en turistresa, säger han. Vi befinner oss i ett land, där läget kan förändras mycket snabbt och där två och två inte alltid är fyra.
Än en gång förstår vi, liksom första dagarna i Kongo, att FN-tjänsten är på allvar, och att allt vi lärt oss här och under utbildningen i Strängnäs kommer snart att vara kunskap som är livsviktig för oss och hela FN:s existens i Kongo. Waern talar om moral och attityder.

-    Vi lever i ett land i kris, ett land som kan vara svårt att förstå. Med människor som är annorlunda. Kom ihåg en sak. De kallas för kongoleser eller katangeser, inte ”yxor” eller andra skällsord som man hört bland FN-svenskar. Vi befinner oss i deras land och är skyldiga dem respekt. ÄR DET UPPFATTAT?

-   Man får nog skärpa sig, sade någon efter talet, om man skall komma hem med livet i behåll.

Alla hade tagit intryck. Och ändå. Killarna, som skötte växeln när vi kom och gav oss instruktioner, sade att de nått moralens botten efter några månader i Kongo.

-  Man tappar begreppen, det bara blir så. Det enda som är kul är att supa sig full och åka ut med en yxbrud i bushen. Kolla med ficklampan, medan kompisarna tar henne, en efter en.

Vi lyssnade och sållade efter ett tag, förstod att killarna hävda sig inför oss nya. Jag dras som de andra till bordellerna. Ännu tillhör jag de få som inte vågat ligga med en hora. -  Fy fan, vad det var äckligt, säger kompisar som varit fjärde eller femte man hos samma flicka på en illaluktande madrass i något skjul, men ändå dras de dit igen och slåss om tuberna med profylax vid hemkomsten till villan. Sex månader i Kongo återstår för mig. Hur kommer jag att vara själv efter min FN-tjänst? Hur många illusioner kommer jag att tappa?  Ibland är jag så trött på snacket bland oss FN-svenskar, all jargong om sprit och brudar, skrytandet för att befästa positioner bland de andra killarna. Bara någon gång efter en pingismatch eller sent på kvällen kan vi prata allvar. Det finns förstås en kille som är religiös, med honom blir det aldrig vanligt killsnack, och alla respekterar honom. Levi, han är lugn och trygg, jag önskar att jag hade lite av hans styrka och inte blev så osäker inför de cyniska. Jag kanske är för ung för FN-tjänst, rent känslomässigt. Jag borde nog ha väntat, tills jag blivit hårdare. Vad mina Shakespearekompisar i Umeå måste undra! Jag kanske bara spelar allt det här, ännu en roll som ger applåder om den görs med känsla. Det är ju skådespelare jag helst vill bli.”

”Jag vill tro på FN-tanken. När jag ibland kallas 'idealist' av andra FN-soldater, låter det som ett skällsord. Många retar sig på att jag umgås med svarta och rör mig så fritt på stan, jag faller ur mönstret och ses som en ’outsider’, nästan som en svikare. När jag hör Åström (fingerat namn) och rustmästaren diskutera de svarta och kalla dem ’jävla pack’ eller ’djur’, drar jag mig undan av rädsla för att bli indragen i någonting som kommer att göra min tillvaro svårare här på den svenska campen, men jag förbannar min feghet ibland och önskar att jag kunde säga mitt hjärtas mening, säga att det jag mött hos de svarta av känslighet, ödmjukhet, glädje, väger upp all den fernissa av civilisation som dessa överordnades yvs över, säga att jag hos min svarta vänner möter den ’hjärtats’ intelligens som min mamma alltid pratade om när jag var liten och vars innebörd jag nu förstått, här i Kongo.”

”Frågorna ansätter mig varje gång jag är ensam på växeln. Jag skriver av mig det mesta i mina anteckningsböcker. Undviker diskussioner om svarta med kompisar. Gör mitt bästa för att flyta in mängden. Snacket om brudar och sprit sitter redan i sedan lumpen, den jargongen är vardagsrutin, som allt annat. Ändå finns det en äkta samhörighet bland en del av killarna, och jag har några vänner som låter mig vara den jag är, utan cyniska kommentarer. /…/ Pucken förstår mig. Vi pratar om allt, från det vanliga killsnacket till funderingar om alltings mening, om rymden och människans litenhet. Pucken är äventyraren jag beundrar, och jag, enligt honom, en pessimist som grubblar för mycket, fast jag samtidigt skämtar mig genom livet och håller humöret uppe på både mig själv och andra. Bäst av allt, Pucken förstår min vänskap med Théos.”

”Vi soldater har svetsats ihop under dessa dagar, och kamratskapen är mycket fin mellan oss nu. Svenskarna har skött sig fantastiskt bra under striderna och arbetat lugnt och effektivt, aldrig skjutit nervöst och överilat. Jag är glad över att jag är signalist och fått jobba på campen de här dagarna, inte tvingats ut i strid som många andra. När man ser de som ligger chockskadade på sjukan, förstår man vilken tur man haft som inte kommit hit som skytt. I dag vajar FN-flaggan på halv stång, för Hammarskjöld.”

”Samtidigt, nästan mot min vilja, känner jag hur det ilar av spänning i hela kroppen. När jag vid fyratiden äntrar den vita pansarvagnen och kurar ihop mig bland alla skyttar, så att vi inte skall synas i månskenet, känns det som om vår FN-tjänst äntligen börjat.”